Deluxe

..då du försvann Pappa!
Jag tänker och tänker och saknar dig något så frukansvärt.

Drygt 7 månader har gått och varje dag tänker jag på dig. Saker jag skulle gjort annorlunda, saker jag sagt, saker jag vill fråga dig om nu. Jag behöver dig Pappa!

Den dagen du försvann spelas på repeat i mitt huvud. Det var den värsta dagen i mitt liv.
Jag minns det som igår, dessvärre.. Den 5 :e augusti 2009.
Klockan var runt 10, vill jag minnas. Jag hade precis dragit på min ridkläderna och skulle köra till stallet. Då ringer telefonen "Syrran Mob". Det är Karro. Hon gråter och skriker förtvivlat. "Jannike, det är allvar nu." Jag fattade direkt. "lever han?" "Jag vet inte, men kom till sjukhuset nu"

Conny var som tur hemma och fick köra mig in till akuten i malmö. Väl där rusar jag ur bilen och in på akuten. Säger till i receptionen att jag är Göran Plyms dotter. Jag får veta att jag ska vänta. I detta nu vet jag fortfarande inte om pappa lever, även om min inution säger mig att han inte gör det. Jag väntar och väntar, en minut känns som en timme.. Till slut öppnas dörren av en kvinna som presenterar sig som Cecilia (tror jag) och anhörigansvarig. "Anhörigansvarig?"
-"Lever han?"
-"Nä, han gör ju inte det."

Det känslan går inte att beskriva, det var det mest bisarra och frukansvärda som kan hända en människa.
Pappa är död.
Vi samlas alla i ett rum där vi sitter i en grupp och bara gråter och undrar. Och kanske det värsta av allt, en person saknas. Andreas är på mallorca. När vi samlat oss ringer vi Andreas. Det samtalet kan jag inte ens försöka förstå hur hemskt det var att få. Att sitta nere på stranden i en brassestol på mallorca när någon ringer och berättar att din far just gått bort. Och det märkligaste av allt är att när farfar gick bort, var det pappa som satt på mallorca och fick detsamma telefonsamtalet.

Jag har så ont i min kropp. Mitt hjärta är bara halvt. Jag undrar och undrar, varför?
Jag måste få berätta, jag måste få delge min historia, det är mitt sätt att bearbeta.

Jag har fortfarande inte raderat pappa nummer från min telefon. För någon vecka sen när jag var full ringde jag det, förväntade mig att höra telefonsvararen. Istället svarar en Rolle. Full och ledsen som jag är frågar jag varför han har min pappas nummer. Det har han inte, han har fått det numret i december. Fattar ni? Pappa gick bort i Augusti och har haft det numret sen mobilen uppfanns. 4 månader senare har någon annan det numret. För mig var det fruktansvärt.

Jag saknar dig ringandes till min telefon. Du hade din egna ringsignal. Saknar att höra din röst. "Hur är det med tjockhuvudet idag". Det brukade pappa kalla mig. Ja, och alla andra för den delen också.

Jag tänker på din begravning. Det var så vackert, aldrig har jag sett så mycket blommor.
Jag tänker på dig när vi fick se dig på sjukhuset. Det såg ut som du sov Pappa. Det gjorde du också.

Jag tror på något efter döden och vet att du ser mig nu när jag ligger här och skriver och gråter. Jag kan nästan höra dig säga "Sluta gråta Jannike! Gå nu och gör något roligt istället!"  Sån var pappa. Han var känslosam, men han tyckte inte om att vara ledsen, puttade bara bort det och tyckte att nu gör vi något roligare!

Jag minns en gång när det var alla helgons dag. Pappa och hans fru hade varit på kyrkogården, på väg därifrån ringer han mig "usch ja, idag är en sån där jobbig dag när man måste gå på kyrkogånrden. Det har vi nyss gjort, men NU ska vi in till stan och äta istället. " Och sen pratade man inte mer om det... Därför har jag lovat mig själv att när jag besöker pappas grav ska jag aldrig gråta, för det hade inte han velat. Oftast klarar jag det, men inte alla gånger.

Jag har så mycket känslor och tankar inom mig som jag måste få berätta för någon, jag vill att någon hör. Men jag vill inte sitta öga mot öga och berätta, det är för jobbigt. Så därför, kära bloggläsare, belastar jag er med en tråkig historia som denna.

Ta vara på varandra och tänk på att alltid skiljas som vänner.

Nu ska vi in till stan och äta fondue, jag och min man. Tur jag har honom!