Deluxe

Kväll igen. Dagarna bara rusar iväg från en och jag hinner inte med en 1/3 av det jag borde hinna med.
Försäkringen på bilen, skatteavdraget i dk, danska bankkontot, böckerna från bibblan, bla bla bla.
Sakerna bara hopar sig och jag finner bara inte tid till allt. Om dygnet bara hade fler timmar.

2010 redan. Vad fan hände? Det var ju nyss år 2000 och jag minns det så väl. Nyårsfirande hemma hos Natti, och det känns inte längesen. Jag var alltså 11 år och de känns som de var nyligen. Om 10 år är jag alltså 31. 31!!!! Då ska jag ha ungar och annat vuxet. Ibland önskar jag bara den dagen skulle vara imorgon, att jag vet vad jag vill göra, jobba med, följt mina visioner helt enkelt. De som idag faktiskt lyser med sin frånvaro.

Jag är iaf glad att år 2009 är över- vilket jävla pisseår det varit.
Jag tänker hela tiden att de som inte dödar, det härdar. Men varför följer olyckan mig, vart jag än går?

Jag vet verkligen om att folk tycker på att man inte ska dela med sig av hela sitt privatliv i en blogg, vilket jag inte heller tänker göra. Men som sagt skriver jag för mig själv, och det handlar om att ventilera sig, gott som ont.

Den största tragedin detta året, ja, självklart den största tragedin i mitt liv var i augusti i år då jag miste min far. Bara jag nu skänker det en tanke, faller tårnarna ner frn min kind. Varför min far? Varför han?
Tiden sedan det hände har varit en hej vild bergochdalbana, men den värsta tiden har faktiskt kommit nu, när allt kommer i kapp en. om 2 dagar är de 5 månader sen han dog, och det är idag precis 5 månader sen jag hörde hans röst för sista gången. Märkligt, det där. Jag sa att jag älskade han, vilket jag gjort alldeles för få gånger i livet. Det var lördag, sommar, jag hade druckit lite vin och pappsen ringde. Som vanligt frågade han hur det var, vi snick snackade lite om allt och jag avslutade med att säga att jag älskade han. Han älskade mig också.
Och det var sista gången. På riktigt iaf. Och det här har jag tänkt på sååå mycket i efterhand.
Ett par veckor efter att pappa gick bort hade jag den mest bisarra, men samtidigt finaste drömmen i mitt liv, och faktiskt också den mest verkliga dröm jag kan minnas. Min telefon ringde, "pappa mobil". Måste vara Gitte som ringer från pappas, tänkte jag. Det hände ju lite då och då, så jag reagerade inte speciellt på det mer än att jag tyckte kanske de var lite konstigt att hon skulle ringa från hans telefon när han gått bort. Jaja, strunsamma. Jag svarade.

-"Hej det är Jannike".
-"Pappa här."

Jag blev alldeles stum.
-"ehh.. heej.."
-" Ah, allvarligt nu! Trodde du verkligen att du aldrig mer skulle få höra min röst, bara för att jag inte finns på jorden längre?!! Oh, nej du! Jag fick ta med mig en sak hit här, och dåvalde jag min telefon. Dessvärre fick jag inte med mig nån laddare, och mobilen dör snart. Vi får skynda oss, jag måste ringa de andra också."
-"Men...."
-"Ja, jag ville bara att du ska veta, att bara för du inte kommer kunna höra min röst mer, så betyder inte det att jag inte kommer höra dig."
-"Pappa, snälla, lägg inte på, snälla! Jag måste prata med dig."
-"Jannike, lyssna på mig nu. När jag lägger på luren ska du fortsätta prata, för jag hör dig, och det kommer jag alltid att göra. Jag älskar dig, det vet du!"
-"PAPPA, lägg inte på!!!"
-"Fortsätt prata, bara prata! Jag hör dig, jag hör dig!"

Sen bröts det. Jag vaknade helt kallsvettig och började storböla. Av glädje, och av sorg. Glädjen av att den här drömmen verkligen betydde nått för mig, den förmedlade ett budskap. Av sorg för att detta var för mig den sista gången jag pratade med pappa.
Usch, det här är bara för myclet.

Del 1 av min bearbetning med mig själv, jag kan inte mer ikväll.