Deluxe

SÅ, nu älskar jag livet igen! Eller ja, man ska ju inte överdriva, men det känns bra igen.

Snällasnälllaaaa, låt mig bara få komma utomlands så blir allting bra igen.. Jag vill bara resa!
Just nu ligger jag i min säng och lyssnar på DJ tiesto och kan bara konstatera att han är kung. Jag vill gifta mig med honom! Elements of life är nog fan den bästa skiten som gjorts, EVER!! Vet inte om jag överdriver, tycker att jag sagt så om mycket musik på senaste, men iaf bland det bästa som gjorts.

Inatt åkte som väntat Malin och Amanda till Spanien. Jag är sjukt deppig, du vet sådär deppig så man bara ligger inne på sitt rum en hel dag, arbetslös, trött och deppig. Jag vill inte att ni ska vara i Spanien och jag vill inte att Joy ska ha fått jobb samma dag som jag blev arbetslös på riktigt. Jag vill inte. Jag vill bara åka. Nu nu nu nu.
För en sekund slog det mig (igen) att om jag åker så träffar jag kanske inte Malin och Amanda på 4-5 månader.
DET ÄR FUCKING DEPPIGT.

Jag vet inte riktigt om jag gillar att vara ung. Ofta önskar jag att jag var 30 bast, satt i en nybyggd villa med lite lagom skuld på, tillsammans med min man och mina barn som jag älskar högt över havet. Jag skulle vara i gott skick, inte alls dassig eller sådär, nej jag ska vara en snygg mamma. Mest så min man inte tröttnar och söker upp en ny, yngre flamma. (det rimmade, maha!)
Nej, men allvar.. Ung för mig är samma sak som beslutsångest. Och jag har fanimej aaaalltid beslutsångest, eller ångest över lag. Vad fan ska man göra med sitt liv? Jag får fullständig panik! Jag vet inte vad jag vill bli, det enda jag vill är att dra utomlands och hoppas på det bästa. Men verkligheten slår ändå tillbaka nångång, för nångång måste man komma hem och ta tag i saker. Så, den känslan jag känner nu kommer jag nog känna även om jag rest jorden runt 13532 ggr. Det är ett problem jag själv måste ta tag i. Men de orkar jag inte, inte idag, inte iår och kanske inte ens i detta livet. SNÄLLA, säg att någon känner likadant?! :S

Och det där andra, det där men kärlek. Jag vet att det var mitt beslut, jag vet att hade jag bara velat hade de kunnat bli som vanligt igen, jag vet det. Och det vill jag, nångång vill jag det. Jag vill vakna upp med dig när jag är 30 med massa ungar tjoande runt omkring i vårt fina hus, men det är ju inte nu. För det är just det som är det stora problemet;

Vad vill jag göra NU?